Beteende
Det där med beteenden alltså. Jag har skärpt till mig, lever någolunda hälsosamt (ja borträknat bristen på motion och överflödet av socker då... men resten, och det säger inte lite).
MEN jag får ibland höra saker om den här tjejen som jag umgicks en del med förut. Vi har samma diagnos, borderline. Hon har gått klar terapin och fått 'godkänt' eller vad man ska kalla det. Men inte ändrat sitt beteende ett skit. I hennes blogg skriver hon tydligen frekvent om hur dåååligt hon mår och hotar med det ena och det andra för sina vänner (de få hon lär ha kvar, that is). Det är alltså okej att bete sig som fan och be folk helt random att dra åt helvete 'för jag ääär borderline'. Notera 'är', för att identifiera sig med sin sjukdom. Det är det sämsta du kan göra, det betyder att du skiter i andra, sätter dina i-landesproblem först och istället för att fundera på vad du kan göra åt dina svårigheter enbart fokusera på hur orättvist det nu är, att du har svårigheter. Det beteendet kommer aldrig få någon någonstans. Jag tänker inte gå in på hur hon betett sig mot mig för det känns bara fånigt, det verkar som att hon själv allt för gärna berättar det, eller, snarare, behöver hävda sin version först antar jag, eftersom hon antagligen är medveten om hur skev den är. Sen kan man ju diskutera hur en person med uppenbara problem, men knappt någon som kan identifieras med de som tillhör borderline inte har fått rätt stämpel på sig och rätt hjälp. Men faktiskt, personen är inte självdestruktiv men hotar gärna folk omkring sig med att hon ska vara det som nån sorts uppmärksamhetsboost. Men återigen, det är tillåtet för henne att bete sig som en gris för att hon har ju borderline!
Jag hoppas fanimej att dom inser snart att hon inte har en enda borderlinetendens och att hon då inte kan ha något att skylla sig usla beteende på. Japp, det tycker jag. Manisk sociopat, något åt det hållet. Hoppas hon skulle trivas med den etiketten.
MEN jag får ibland höra saker om den här tjejen som jag umgicks en del med förut. Vi har samma diagnos, borderline. Hon har gått klar terapin och fått 'godkänt' eller vad man ska kalla det. Men inte ändrat sitt beteende ett skit. I hennes blogg skriver hon tydligen frekvent om hur dåååligt hon mår och hotar med det ena och det andra för sina vänner (de få hon lär ha kvar, that is). Det är alltså okej att bete sig som fan och be folk helt random att dra åt helvete 'för jag ääär borderline'. Notera 'är', för att identifiera sig med sin sjukdom. Det är det sämsta du kan göra, det betyder att du skiter i andra, sätter dina i-landesproblem först och istället för att fundera på vad du kan göra åt dina svårigheter enbart fokusera på hur orättvist det nu är, att du har svårigheter. Det beteendet kommer aldrig få någon någonstans. Jag tänker inte gå in på hur hon betett sig mot mig för det känns bara fånigt, det verkar som att hon själv allt för gärna berättar det, eller, snarare, behöver hävda sin version först antar jag, eftersom hon antagligen är medveten om hur skev den är. Sen kan man ju diskutera hur en person med uppenbara problem, men knappt någon som kan identifieras med de som tillhör borderline inte har fått rätt stämpel på sig och rätt hjälp. Men faktiskt, personen är inte självdestruktiv men hotar gärna folk omkring sig med att hon ska vara det som nån sorts uppmärksamhetsboost. Men återigen, det är tillåtet för henne att bete sig som en gris för att hon har ju borderline!
Jag hoppas fanimej att dom inser snart att hon inte har en enda borderlinetendens och att hon då inte kan ha något att skylla sig usla beteende på. Japp, det tycker jag. Manisk sociopat, något åt det hållet. Hoppas hon skulle trivas med den etiketten.
