badluckfistfuck

jag tycker inte om det här med diagnoser. jag tycker inte att stämpeln jag fått på mig nödvändnigtvis stämmer, och jag tycker inte alls om att folk redan vet vad dom tycker om 'borderline' typ 'att det mest handlar om tjejer o att de antingen har ästörningar eller skär sig o tycker synd om sig själva'.
Minns särskilt någon gång under mitt förra år när en kompis (som har samma problematik) pojkvän, direkt efter att ha sträckt ut hälsningshanden haffsar ur sig att 'ja borderline är ju trendigt nu'.
Iofs så har jag i efterhand fått höra att han själv inte mår så bra och att han antagligen bara är 'bitter' över att han själv inte mår tillräckligt dåligt för att få vård, eller nåt.  För så är det ju tyvärr. Och jag väldigt svart eller vit. Men inte särskilt självskadeglad. Och inte längre ätstörd. MEN när det väl händer så rasar mina murar med hull och hår och jag har x antal aktiva dödsförsök bakom mig. Och nu har jag fått det ur mig, men jag tänker inte prata mer om det. Men det är ju mer dödslängtan, så att säga. Jag vill leva livet tills jag inte vill det nå mer. Jag kanske inte vill dö. Men jag vill bara inte leva! Ska det vara så svårt att förstå?
ja, väldigt svårt. Men gällande ovan nämnda exempel om folk som kläcker ur sig smådumma kommentarer så är det av någon anledning folk-som-inte-förstårs-bekräftelse jag söker. Och jag vet inte varför, kanske för att det ger mig en föraktande syn och kommer på mig själv med att förakta vissa beteenden alldeles för mycket för att själv ta upp dom igen, som en sorts väldigt sekundär räddning... fast det har nog till stor del att göra med att jag inte kan ta plats. Här, gömd bakom skärmen törs jag ta i och skriva det andra och det tredje men på riktigt är jag rädd som en liten mus, och jag vill INTE ha någon tröst eller förståelse för då gör dom ju mitt mående uppmärksammat och jag vill inte veta om att jag behöver tröst och kärlek, jag vill att dom ska förakta mig och tycka att jag är en patetisk självömkande nolla. Jag vill inte att folk som ta hänsyn till mig för att jag har 'problem'. Bara tanken äcklar mig. Jag vill inte att folk ska betala skatt för att jag ska sitta hemma. Jag vill inte ens själv tro att jag har problem För.... tro det eller ej, men jag känner mig inte lika sårbar då.
Fast å andra sidan har jag påbörjat medicinering mot bipolära tendenser just nu så jag kanske aldrig var borderline enligt kriterierna heller. Eller så är jag det bästa av två världar....

Det här var ju inte menat som ett depressivt skitinlägg, jag mår bra. Har träffat världens finaste Martin och känner att jag börjat få lite snurr på kugghjulen och ska sakta men säkert påbörja arbetsträning nu i veckan.

Jag & söt såg ju den, sedan veckor tillbaka, inplanerade och omtalade TITANIC igen.... och ja, jag ställer mig också frågan, vad hände egentligen med sven? när kommer hans spinoff? Jag känner mig lite snuvad på konfekten här, ska Cameron starta upp ett Avatarprojekt redan innan han slagit den sista spiken i kistan?
Sofie föreslog att det nog inte hände något så värst ödesutsvävande, att han antagligen satt kvar på puben i South hampton och drunknade i glaset.
Det lugnade mig lite, tack och lov! Vad skulle jag ta mig till utan Sofie? :) Appropå det kom jag på att jag ju skulle hört av mig till henne idag så nu sätter vi punk för det här inlägget PUNKT